En playlist från kvällens dj Slacker-pass på Panora i Malmö, inför förhandsvisningen av Gabriella Pitchlers film Amatörer (se trailer längst ner). Jag dj:ar rätt sällsynt numera, så det var gott med en loungeresa på magkänsla, från station electroswing, dub, soft hiphop till station synthpop, arty och klassiker. Några av låtarna finns på spotify (länkar i listan) samt alla på youtube (låtvideos: di Leva + Sonita Alizadeh). Som vän av oordning: från a till t.
Filmen satt som en smäck efter passet. Ännu vassare än Pichlers långfilmsdebut Äta, sova, dö(2012), som fick publikpriset på Venedigs filmfestival och kammade hem fyra Guldbaggar. Hon och Jonas Hassen Khemirihar skrivit manuset till filmen, Zahraa Aldoujaili, Yara Aliadotter och Fredrik Dahl är lysande i huvudrollerna. Amatörer visas på Panora 16 och 17 mars (info & trailer). Missa inte!
En intervju i november 2017 med Lava Bangs, som jag gjorde till Turist i tillvaron #5, som släpptes i januari. Den 31 mars lirar de på Riot Disco Sthlm, ihop med True Moon, Allvaret och KNASH. Ibland önskar jag verkligen att huvudstaden låg 2 km från Falafeltown istället för 61,29 mil. Ack ja.
***
NGBG-festival 9 sep 2017. Lava Bangs, Knifven, Machinista, my man festivalgeneral Iain samt Thungur (tidigare Bend and Break). Foto: Slacker
Ett wow och ett shit. NGBG-festivalen i Malmö i september var ett galet arr: kring 100 live- och dj-akter på tio scener på tolv timmar, på minimal yta med ett ultimat alla-var-där-mingel framåt kvällen.
Jag hann kolla lite på Knifven, Machinista, Bend and Break (numera Thungur), snacka med folk, men när önskeliret var på g körde jag solo. Plan B:s lilla scen: Lava Bangs. Äntligen skulle jag se dem live, såld på mixen av 90-indie och grrrls.
Förväntan var alltså hög och den infriades. SaraBeata Hagström är queen på bas, med bra kräm i rösten, stilmässigt nära Karen O i Yeah Yeah Yeahs och Kathleen Hannah under Bikini Kill-eran. På det Sara Eriksson som växelvis plockade och råharvade på gitarren och David Flood aka The Druminator som var en storm på skinnen. Hela setet var ett enda wow.
Exit Iris 2006 på Tomboy Gayklubb.
Sagda shit kom efteråt. Jag ville tacka för upplevelsen, och i väntan på att få köpt en cd frågade jag Sara hur länge de lirat, för att de kändes så close på scen.
– Jag och SaraBeata har spelat ihop i 17 år, sa hon.
– Oj, sa jag, och ville veta i vilka band.
– Volcano och Exit Iris, sa hon.
Något kittlade i minnesbanken, och så:
– Shit. Exit Iris. Då har jag ju bokat er en gång, 2006 till Tomboy gayklubb.
Så, världen är liten-klyschan avklarad, sedan ville jag veta mer, och det här är schyrre människor, så det blev tumme upp. Inte samma kväll såklart, vi körde snacket i november.
SaraBeata och Sara, hur möttes ni?
– Vi lärde känna varandra genom en gemensam vän och började av någon anledning brevväxla via varsin gammal skrivmaskin. Exit Iris startade vi väl någon gång tidigt 2000-tal, så vi har spelat ihop cirka 17 år (!), med några kortare uppehåll.
Exit Iris är för mig energisk indie i stil Marit Bergman, The Volcano 2010 kändes som en logisk fortsättning, fast mer cleant. Urkraften har funnits där hela vägen. Med Lava Bangs 2014 blev det David på trummor, hur gick det till?
– SaraBeata och David spelade i garagebandet Kitty of the Sea, så vi har också några år på nacken ihop. Att ha spelat så länge gör att vi känner oss väldigt trygga med varandra både socialt och musikaliskt och kan för det mesta läsa varandras tankar i replokalen och på scen, hehe.
Vad har du för bakgrund David?
– Min musikaliska bakgrund är varierad och jag har spelat med dem som vill. Det har varit allt från salsaband till dödsmetall. Som trummis försöker jag vara dynamisk och stödjande utan att förlora intensitet.
Hur ser låtskrivarprocessen ut?
– Vi leker fram idéer på rep och spelar in nästan allt, sedan utvecklar vi idéerna till låtar. Det mesta görs i lokalen. När vi känner att vi har en klar låt brukar vi ta in vår producent Henryk Lipp som hjälper oss att polera låtarna.
Var hämtar ni inspiration?
– Från jävligt olika håll: kattvideos, livet och Napalm Death bland annat.
Jag upplever att riot girrrl- och queerscenen blomstrar sedan några år. Såväl unga som en äldre generation tjejer från 90-talet tar plats, någon sorts växelverkan. Hur som helst glädjande. Vad har ni för tankar kring det?
– Vi tänker att den alltid har blomstrat på sitt sätt, men det är bättre nu i bemärkelsen att man (läs MÄN!) inte kommer undan lika lätt med att exkludera kvinnor och queers med flera från att delta i kultursammanhang. Vi närmar oss.
Musikaliska förebilder?
– Förebilder är hur många som helst, folk som gör bra musik och gives zero fucks vad andra säger.
– Just nu har vi fullt fokus på att skriva nya låtar, vi lattjar oss fram i repan och siktar på inspelning 2018. Vi skulle gärna turnera lite mer också.
Om ni fick välja ett spelställe var som helst i världen, var skulle det vara?
– Dalhalla, Red Rocks och Pripyat verkar vara tjusiga ställen där vi gärna skulle riva av några bitar. Styr du upp det Marie? 😉
Ett gig i Pripyat vore verkligen speciellt, så jag erbjöd mig att kolla med en kille i trakten. Vladde P. Han är inte helt förtjust i punk, men Lava Bangs kan tina upp vilket hjärta som helst.
***
Sveriges bästa punkpappa Mikael Sörling ligger bakom magasinet Turist i tillvaron. En massa godis i femman, bokstäver/foton om Malmöbanden The Oh Nos, SMiSK, Bomber, om Riot Grrrl Sessions, den skivan nyss releasad, Gbg Hardcore, Underground Kosovo mm. Numret har gått som smör, såklart, så gå in på FB-sidan medan tid är och kapa åt er ett papper, endast 40 pix plus porto!
Lotta Wenglén och Måns Wieslander har gjort det igen, nya Blind Lake-videon Some Kind of Dance är sanslös. Ett snyggt gitarriff gungar igång soul-disco-popen, två figurer vaknar till i källaren, tar sig ut på ett frodigt grönt fält, en dans tar vid och vid horisonten passerar … något. En ska veta att med dessa två är trams på allvar och allvar till att leka med. Det är, som de sjunger, något med deras DNA.
Lotta, berätta lite om inspelningen av Some kind of dance. Det ser somrigt ut, kanske något fält i Böste-trakten?
– Jo visst är det Söderslätt ni ser i videon. Och videon spelade vi in med Ebba Bergs hjälp i somras, på iPad. Vi har ju spelat in en del grejer i källaren i Böste där Lotta bor. Vi har liksom fastnat för miljön där nere med alla gamla verktyg och spindelväv. Vi lämnar kvar spindelväven endast för att den tillför så mycket när vi filmar.
– Sedan har vi båda en förkärlek till skräckfilm så vi försöker alltid hitta en otäck känsla i det vi gör. Vi pratar ofta om att vi vill ha med olika varelser i våra videor och om vi tjatar tillräckligt brukar vår vän och filmare Jens Klevje hjälpa oss med att animera in ett odjur där vi finner att det behövs.
Vad gick som tänkt och vad gick åt helvete?
– Vi gjorde två videos parallellt, den mer planerade gick nog lite åt helvete men den vi gjorde ganska aningslöst (Some kind of dance) funkade direkt! Verkar som om Blind Lake funkar så rent generellt.
Ni har ju känt varandra i evigheters tid. Förr: två ofta relativt städade musiker. Nu: creepy källarvideos, som till Måns låt Sicka ögon, ni ränner runt med saxofoner och utstöter utomjordiska ljud – hur mår ni egentligen?
– Vi har aldrig mått bättre tror jag. Vissa av oss medicinerar sig för att må bättre. Andra ses och gör rolig musik ihop. Jag och Måns gör både och.
– Jag tror också att då vi gjort så många olika saker inom musiken så har vi skaffat oss ett ganska avslappnat förhållningssätt till själva skapandet. Vi vill ha roligt och inte begränsa oss, utan utmana oss själva både genremässigt och i vårt sätt att spela och sjunga. Kasta oss ut i galna arrangemang och sånginsatser över vår egen förmåga. Ofta håller det, men ibland rasar allt och det är detta vi tycker är så kul att dela med oss av.
Berätta något om skaparprocessen, något som inte var menat för omvärlden.
– Diverse udda kroppsljud användes i tweakad form under inspelningen. Ni får själva leta upp dem.
Hurdana är Blind Lake från den mer allvarliga sidan?
– Vi har ju båda egna solokarriärer där vi skapar musik som är av mer privat karaktär. Där vi kanske suttit och funderat ut texter och rotat runt i oss själva en längre tid. Ibland hamnar ju även några av dessa låtar i Blind Lake, om de uppfyller de kriterier som vi har för låtarna. Det ska vara antingen svängigt, sexigt, galet eller väldigt dansant bögdisco. Eller gärna alltihop.
– Sedan tycker vi att det är ett seriöst och i grunden allvarsamt arbete att göra musik som den som lyssnar, blir glad av eller vill dansa till. Konsten att beröra oavsett vilken känsla den väcker.
Måns och Harry spelar in.
Harry brukar ju vara med på ett hörn i inspelningstider. Har hen bidragit med något till Blind Lake den här gången?
– Harry spelar synth på en låt, annars låg hen mest och ormade sig under kaminen.
Några kul instrument som ni har använt den här gången?
– Förutom redan nämnda kroppsljud så spelar Nadia Hamouchi trumpet på ett antal låtar. Hon är fantastisk och höjde nivån ett par mil.
Vad i mixen känner ni er extra glada/stolta över?
– Vi mixar hos Christoffer Lundquist i AGM Studio i Vallarum och det blir alltid fantastiskt lyxigt när han drar i reglagen på sitt gamla analoga mixerbord. Han har dessutom en fet echo chamber som han slussar vår sång genom, vilket ger en otrolig rymd till musiken.
– Vi har ju förmixat och editerat låtmaterialet innan vi tar det till Christoffer, så det är alltid en massa saker som ryker på vägen, för att vi ska ha genomtänkta grejer med oss. Men vi brukar göra egna mixar innan, där vi sparar sjuka grejer som varit roliga att lyssna på längs med vägen, men som skulle skrämma bort vilken extern lyssnare som helst.
I våras påbörjade Blind Lake ett inspelningsprojekt om tio låtar. Hur har det gått med det?
– Vi kommer släppa antingen två ep eller ett album 2018. Alla låtarna är i stort sett färdiga, men vi har inga pengar till att mixa klart plattan. Vi kommer därför att ha en kampanj i början på året där vi hoppas att många vill hjälpa oss att få ihop pengar till mix och mastring.
– Jag kan avslöja att Niklas Hansson är med i videorna till kampanjen. Gissa var de är inspelade? I källaren i Böste såklart och ingen annanstans.
Har ditt alter ego Path of life i Sunshine Rabbits bidragit på något sätt till dagens Lotta i Blind Lake?
– Oh ja, verkligen! Jag kan nästan helt tacka Path Of Life och Sunshine Rabbits för allt mitt mod i musiken. Den självdistans jag byggde upp under åren i bandet har gjort all skillnad för mig. Det finns inget jag inte vågar göra i musiken längre. Det var ju även ett gränsöverskridande band live, vilket också hjälpt mig att förstå att publiken gillar när personer på scen bjuder på sig själva och har kul.
Berätta något om Måns projekt Äckliga Ögon som jag inte vill veta.
– Det finns mycket man inte vill veta om Äckliga Ögon. Men, det senaste ryktet är att de skriver musik till en film som handlar om kampen mellan krogen Vinnys i Malmö och Ufo-baren i Skurup. I filmen drabbar dessa två institutioner ihop i en episk strid. Det sägs bli en blandning av en alkoholförgiftad Sagan om Ringen och Dallas. Jag vill förtydliga att jag inte är med i Äckliga Ögon, jag är bara någon slags producent.
Vilka samarbeten har du och Måns gjort musikaliskt genom åren?
– Måns har spelat med mitt soloprojekt tidigare och sedan har vi ju vårt svenska Sjöblinds ihop som gjorde låten Älskade stjärna till filmen Above all species.
Vilka projekt har ni på gång var och en på sitt håll?
Lotta: – Jag jobbar med låtar på svenska i mitt soloprojekt (jättesvårt) samt spelar i Fullmånen från helvetet. I mitt betalarbete arrangerar jag just nu musik till Halland Love Stories på Teater Halland.
Måns: – Jag släpper ett nytt solo-album i februari/mars som följs av två ep:s. Jag spelar gitarr i Thomas Holsts bands, är med i FallFukt (med Jens Klevje), Ljudförbud (med medlemmar från Äckliga Ögon), ett improvisations-kraut-rockband som heter Long Chaneys & boogie-woogie-syntbandet AdwittadwittaAdöttennötten.
Idag högtidlighåller Panora och Positiva Gruppen SydåretsWorld Aids Day med att visa filmen 120 slag i minuten (regi Robin Camillo), om en grupp unga Parisbor i ACT UP (en internationell rörelse) som under tidigt 90-tal kämpar för rättigheter och utveckling av mediciner för hiv-positiva/aidssjuka.
Jonas Gardell, som ihop med Mian Loadalen deltar i ett livesänt samtal efter filmen, har skildrat väldigt starkt i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar (bok såväl som film) hur förfärligt smittade i gayvärlden, främst män, bemöttes när människor i Sverige började insjukna i aids i mitten av 80-talet. Mingel med tilltugg från kl 17.30 i Panoras foajé, och jag softar lite låtar under tiden (dj Slacker). Filmen börjar kl 18.30.
När hiv/aids kom till Sverige befann jag mig mitt i röran, väldigt aktiv inom RFSL. Det fanns inga kunskaper hos folk allmänt, alla var rädda, det fanns en massa obesvarade frågor och rykten, om det spreds via kyssar, myggor eller toalettsitsar odyl. Böghatet var enormt och vänner försvann, en del familjer tog avstånd från sina barn och förbjöd partners att delta på begravningar.
Bastuklubbar blev förbjudna och Aidsdelegationen ökade mest förvirringen, som med gigantaffischen med vita ringar på svart botten och texten ”AIDS sprider sig”, inte ett ord mer. Några andra hotfulla budskap på reklampelarna: ”Vad hände i New York 1982 Peter?” och ”Imorgon din fru?”.
Samtidigt fanns människor som svetsades samman, friska hjälpte sjuka, sjuka hjälpte sjuka, i kärlek och i sorg. De som tog ansvar var RFSL, Positiva gruppen, Noaks Ark och Venhälsan. RFSL genom att samla kunskap, fokusera på säkrare sex, dela ut kondomer, motarbeta stigmat, sprida relevant information, arbeta förebyggande. Positiva gruppen och Noaks Ark fångade upp hivsmittade, gav dem och anhöriga stöd, vägledde inom vården.
Till slut fattade staten allvaret och agerade mer konstruktivt, kanske för att smittan också ökade bland heterosexuella. De insåg vilket lass RFSL drog, till gagn för alla, och avsatte medel så att de kunde nå ut till sina målgrupper.
Tidningsklipp från RFSL busskampanj 1986.
Sommaren 1986 genomförde RFSL och RFSU en gemensam busskampanj i södra respektive mellersta Sverige, och det blev mitt sommarjobb det året. Vi var runt i städer med infobord på torg, på marknader och på badstränder med våra kondomer och vår säkrare sex-parasoll, snackade med folk och med media, och affischerade ständigt längs resvägen. Kanske mitt viktigaste jobb som aktivist någonsin. För det gjorde skillnad.
Här ett tidigare blogginlägg från 2006, om tv-serien Böglobbyn och RFSL:s arbete: Böglobbyn om aidshysterin.
Fascinerande med en återblick på de här tre banden som en gång tog avstamp via indiebolaget Kill Rocks Stars: Errase Errata, Stereo Total och Deerhof, vid det här laget legendariska. Finalar inlägget med två goa länkar: KRS samlingsplatta med en del original grrrls (bandcamp) och en intervju från 2017 med Corin Tucker.
Errase Errata på The Knitting Factory i New York.
* Errase Erata är inte aktiva sedan 2015, men att dela Tax Dollar är nödvändigt, en låt jag verkligen älskar. Bandet gjorde sig snabbt ett namn på queer art-scenen i Kalifornien när de drog igång 1999. De ville gärna hålla sin experimentella postpunk i friare form likaväl som att inte låsa sig i identiteter. I don´t think anyone of us wants to draw any lines, I´m a lesbian, Sara´s queer. It´s definitely not as meaningful in some places as in others, sa Jenny Hoyston (sång, gitarr, keyboard, trumpet) i Advocate 2003, We foster an environment at our shows where if you´re gay, straight or whatever, nobody´s going to judge you or beat you up because of who you have sex with or who you think is hot.
Alltid en intressant tankegång. En kvinna och/eller queerperson som står på scen vill bli uppskattad för sin musik. Samtidigt är det nice att vara en spegel- och förebild, något annat än horden rocksnubbar som bara är … too much. Jenny Hoyston och basisten Ellie Erickson har nyligen bildat Hey Jellie och en ep är på gång, såklart nyfiken på resultatet.
* 2004: en vän skulle ta bilder på mina tatueringar. Det urartade direkt, jag hamnade i ett badkar, iklädd polisskjorta och handduk från kriminalvården (litet bildbevis). Hur min vän var klädd låter jag vara osagt. I yran gick jag loss på kollektivets dj-anläggning. Stereo Totals Musique Automatique låg där och jag slumpade. Leksaks-electro. Sanslöst bra, Wir tanzen im 4-eck är für immer en skatt i dj-setet.
2005: På Vega för att se Lesbians On Ecstacy och Le Tigre, men innan dess… Två jönsar äntrar scenen, vad är det här? Jo, just leksaks-electro av just två jönsar, Françoise Cactus och Brezel Göring (ja, det är ironiskt). Ur Stereo Totals regelbok: * Inga instrument över 250 spänn * Undvik spelskicklighet * Texter på allt utom engelska * Loppmarknads-lps som inspirationskälla * Avstå nutida musikinfluenser * Inspelning med undermålig teknik * Endast utgivning på små indiebolag.
Det blev nio plattor 1995-2010, mycket katastrofalt dåligt, en del briljant. De gillar också badkar, här i avslappnad stil: Ich bin nackt … mmh mmh, Ganz nackig, na und?, Ich bin nackt, So hat mich meine Mutter gemacht.
* Deerhof har i tjugo års tid gett ut en stadig ström skivor, i år gav de ut sitt 14:e studioalbum Mountain Moves. Jag har inte lyssnat så mycket på dem, men avantgardistisk postpunk, why not, och vansinnigt kreativa, även om Satomi Matsuzakis röst är lite för tweepop-tunn för min smak.
David Bennu (The Guardian) har en poäng ifråga om kluvenheten jag känner för deras musik: Their concision is what separates them from, say, Primus. They are fun and they are frustrating. Nothing discordant lasts long enough to get tiresome, which it otherwise might. Melodies, for which they have a flair, scuttle past like mice making a break for the skirting board past outstretched claws. Playfulness is a conscious, insurrectionist act for them, the way it was for the dadaists or Paul Klee. They combine an absolute refusal to be serious about what they do with absolute commitment and sincerity in the doing of it. (Deerhof review, The Guardian). Men det ska poängteras: Primus spelar verkligen inte i samma liga, det är ett irriterande enformigt band. Satomi Matsuzaki å andra sidan är skicklig, en skön personlighet, jag hade gärna sett en konsert. Deras många skruvade videos piggar upp.
* För vidare botanisering i Kill Rock Stars klassiska artistuppbåd, på den här samlingen låtar av bland annat Corin Tucker Band och även hennes förstlingsverk Heavens to Betsy, Sleater-Kinney-kollegan Carrie Brownsteins Excuse 17 och Free Kitten, som är ett pågående Kim Gordon-project.
* Och så, bara för att jag drog mig till minnes den här fina intervjun med Corin Tucker (jag älskar hennes vibrato!) från i år. Förebilder ÄR viktigt, i det här fallet inspirerade Bikini Kill och Bratmobile this riot grrrl att bilda band: I had a big mouth and told everyone I was in a band called Heavens to Betsy. Our friend Michelle Noel ’99 asked us to play our first show the summer of ’91 at “Girl Night” at the International Pop Underground festival in Olympia. I thought, “Oh, shit. Now I have to write some songs! (Riot Grrrls Rise Awarness). Det blev förstås ett antal ohämmat skitiga låtar av det.
2017. Slackersview 2.0. Att vara med band igen, Ragata, triggar skrivlusten. Fokus här blir på grrrls, queerpunk och rariteter, på Wazzup, längre intervjuer och musiktips, på film, foto, media, internet plus en gnutta politik.
2017. Slackersview 2.0. Att vara med band igen, Ragata, triggar skrivlusten. Fokus här blir på grrrls, queerpunk och rariteter, på Wazzup, längre intervjuer och musiktips, på film, foto, media, internet plus en gnutta politik.
* För vidare botanisering i Kill Rock Stars klassiska artistuppbåd, på den här samlingen låtar av bland annat Corin Tucker Band och även hennes förstlingsverk Heavens to Betsy, Sleater-Kinney-kollegan Carrie Brownsteins Excuse 17 och Free Kitten, som är ett pågående Kim Gordon-project.
Slackersview's Weblog 