Hög standard på svensk reggae – tack Peps

Jag blev jätteglad över upptäckten att filmaren Mikael Eks fina dokumentär om svensk reggae ligger på tuben. Det utgår så klart ifrån och fokuserar på pionjären Peps Persson i Skåne, som till en början körde blues, men blev mäkta imponerad när jamaicansk reggae letade sig till svennelandet.

”Han skrev låtar och provade sig fram. Han hörde albumet Catch a fire av Bob Marley and the Wailers, producerat av engelsmannen Chris Blackwell, och gillade soundet. Han ville spela reggae. Problemet var bara att han inte riktigt visste hur man gjorde. Och inte heller kände någon som kunde. ”Det fanns ju ingen att fråga. Det fanns inga reggaemusiker. I alla fall inte i Skåne. Vi hade ingenting att gå på. Så vi fick ju gissa. Hur fan bär de sig åt för att få till den där fladdrande gitarren? Alltså, vi kämpade i månader innan vi kom på hur de gjorde.” Patrik Svensson: Sagan om Peps (2017)

Den här slackern är ju väldigt svag för skånsk reggae, och såklart tar bland annat hjältarna i Svenska Akademien plats i dokun. Första kärleken till dem var låten Den obligatoriska slagdängan som spelades cirka 100 gånger på en fest, till och med jag dansade.

Det finns anor även i Skärblacka där ett antal reggaeband, bland annat Kalle Baah, gick samman för en minneskonsert när Bob Marley dog i cancer 1991 – så föddes Blacka Musik och Bob Marleys hedras fortfarande varje år där i bruksorten.

Några andra godingar som är med i filmen är Dag Vag, Liberator, Kapten Röd, Syster Sol, Partiet och så finns det förstås lite om Uppsala reggaefestival och om svenska studion Partillo Produktions. Och med facit på hand, den särpräglade svenska reggaen har gott rykte, och de rotade festivalerna lockar hit många världstjärnor. Baktakt är bäst, så är det.

***

Rakel Chukri: Peps Persson får Sydsvenskans kulturpris (2017)

”Man kan lugnt säga att Peps Persson har präglat Sveriges musikliv i flera decennier. Han är bluesnestorn. Reggaenestorn. Och till skillnad från många andra artister har han rört sig ledigt och nyfiket mellan olika genrer: jazz, rotrock, skånska arbetarsånger… Peps har visat sin publik – och andra musiker – att man kan inspireras av såväl Bob Marley som Edvard Persson. Och samtidigt behålla sin egen, originella röst.”

Aggro är inte dumt

Som ur-KB:are, dvs en ständig gäst närvarande gäst under Erikslust-eran, är det lätt att tycka rockklubben mest är en gammal trött stofil numera, den åsikten är jag inte ensam om, men visst kan det glimra till ibland: som tor 18 sept då The Aggrolites (USA) kommer. Killarna i bandet är visserligen inte purunga, men deras skitiga oldschool ska/reggae känns pigg och punk och jag har varit ett fan sedan jag trillade över deras andra självbetitlade album, utgiven på Hellcat Records 2006 och med skönheter som Time To Get Tough och Sound By The Pound. Lyssna också på titelspåret från första plattan Dirty Reggae (2003), souligt som bara den, och svänget består på tredje plattan, Reggae Hit L.A (2007), som i Free Time:

Möllevångsfestivalen vid lunchtid

Scenbygge vid Punkscenen fre 25 juli.

Cecilia är scenansvarig för Reggaescenen. Det är första gången hon är i Malmö, hon hittade festivalen och bestämde sig för att åka ner och jobba.

Nina på incheck är en klippa rakt igenom.

European Social Forum arrangeras i Malmö i september.

Peace & Love är en vinnare

23 339 biljetter såldes till Hultsfredsfestivalen, det vill säga några tusen fler än förra året och alltså inget att för arrangörerna att hurra för, kapaciteten är långt större än så. Till Peace and Love (23–28 juni) har redan merparten av de totalt 20000 biljetterna sålts, dubbelt så många som för två år sedan. Men det är egentligen inte siffrorna som avgör till Borlängefestivalens fördel. Bokningarna är helt enkelt hetare. Peace & Love har ända sedan 2001 visat fingertoppskänsla i artistvalet, särskilt ifråga om svenska och utländska klassiska akter men även en hel del aktuella storfräsare och nykomlingar.

Manu Chao har spelat både här och där i Sverige på senare tid, men när kungen kallar kommer folket. Thåström gör sommarens enda festivalspelning på Peace & Love. Bland de piggare bokningarna finns brasilianska indierockarna Cansei de Ser Sexy och amerikanska singersongwritern Martha Wainwright.

Från svunna tider kommer punkkvartetten De lyckliga kompisarna, dödsmetallarna Entombed, folksingersongwritern Suzanne Vega (med jättehitten Luka 1987) och rockorkestern Nationalteatern. Sex Pistols må vara överstökade sedan länge, och Johnny Rotten mest patetisk i sina försök att förklara att han har monopol på urpunken, men att lyckas samla originaluppsättningen med honom, Steve Jones, Glen Matlock, och Paul Cook får väl sägas vara en bedrift.

Lägg därtill Kultiration, rotreggae från Göteborg, Teddybears STHLM, punkhiphopiga stockholmare, Alice In Videoland, maffig electrorock från Malmö, samt Dennis Lyxéns The (International) Noise Conspiracy på listan och du förstår vilken av de här två festivalerna som är vinnaren.

 

Finfint med The Slackers

Det Malmö inte har ifråga om live skaklubb tar Köpenhamn igen – relativa nykomlingen Skankers Club har tagit hem det allra finaste med bokningen av The Slackers (USA). Support är inga mindre än allt mer drivna The Skandals, lyssna på deras outstanding material på myspacen. Datumet för begivenheterna är 7 mars och platsen är Støberiet, Kapelvej 44.
The Slackers är ett New Yorkband som har funnits sedan 1991 och de kokar ihop ett oemotståndligt gung på ska, rocksteady, reggae, dub, soul och swing. De har tidigare släppt tio studioalbum och i april kommer det elfte: Self Medication. Grymme sångaren Vic Ruggiero har bland annat spelat med Rancid, Crazy Baldhead och Chris Murray.
Själva gillar The Slackers rootiga artister som The Aggrolites, David Hillyard and the Rocksteady 7 och Mikey Dread.