Sagor & Swing är grejen

Rymd-electro-folk-psykedelia-progg: helt rätt i tiden ligger Sagor & Swing, Erik Malmberg på orgel och Fredrik Björling på trummor, och Malmöpubliken kan uppleva den säregna magin 12 sept på Debaser. Stockholmsduon hämtar inspiration ur jazzproggarna från 60-talet och med samma sättning, Hansson och Karlsson, till vardags Bosse Hansson (RIP 2010) och Janne Loffe Carlsson (RIP 2017). Bosse var Erics orgellärare en gång och de spelade även ihop i projektet Dubbelorganisterna.

Uppdatering 2017:

Möllevångsfestivalen: Lördagsblandning

Elleska från Lund var först ut på Reggaescenen lördag 26/7.

Mashbrick & The Horns of Plenty tog 60-talet till Loungen.

Jazzscenen var lika het på lördagen som fredagen.

Lisa Bouvier kränger plattor.

Behrang Miri och Catalan.

The Skandals (DK) vid incheckningen, sista akten på Stora scenen på lördagen.

Jason & Magnus på Stora scenen, även kända som Timbuktu och Tingsek.

Final på Rockscenen i Folkets park, en totalshow med Sunshine Rabbits.

Goddamn – är det film eller fest?

Jag tänkte tipsa om några av helgens filmer på Music Doc i Malmö och Lund, som börjar fre 15 feb och pågår till sön 24 feb. Men. Jag fastnade på festprogrammet. Vilket jävla program. Värre än en fjortisresa till Mallis.

Det börjar fre 15 feb med invigningsfest på Inkonst där stockholmarna Jet Set Sweden bjussar på jazzig biljaktsmusik (sic!) och göteborgarna Räfven tar vid med vansinnesstreet folk, progg och klezmer – de senare skildras också i filmen Räfven – ett proggbands resa 21 feb. Samma artister festar även skiten ur lundaborna kvällen efter på Mejeriet och då också med Svenska Akademiens soundsystem i båset.

Lite softare livehäng blir det därefter några dagar.
Jakob Riis levererar lågmält brus sön 17 feb i samband med att La Ville/Die Stadt visas (Kino + Victoria), en kombo av Berlinstumfilmen Die Sinfonie der Großstadt från 1922 och ljudvandringen La Ville. Die Stadt. Metropolis Paris från 1984. Det elektroakustiska liveexperimentet Nuaia tassar rätt tyst också, mån 18 feb efter Doc Lounges countrymentär om de tre brudarna i Dixie Chicks, som fick det tufft i USA sedan de dummat sig mot Bush.
Fortfarande experimentellt men med betydligt tydligare knaster och orkesterdikesflashar här och var blir det när Hans Appelqvist och hans lite läskiga följeslagare Naima kommer till Spegeln ons 20 feb respektive Mejeriet fre 22 feb. Onsdagen kan man också kolla in El Zohor, med rötter i Egypten och Palestina men basen i Malmö, på Panora. Om du har pröjsat biljett för The Exchange, en belgisk film om möten och musikaliskt utbyte mellan barn från Israel och Palestina, går du gratis in på konserten.
Mer musik som bomull på ett orättvist liv fås i Sierra Leones Refugee Allstars tors 21 feb och de afrikanska koraspelarna Sousou och Maher Cissoko svänger till det efteråt på Jeriko. Torsdagen går även i punkens tecken och Panora har spikat hardcore med Bad Amputation, inramat av Nelson och punkarna (utspelas i Chile), Back At The Front (om Landskronapunkarna The Negatives) samt Musikidioten (utspelas på Kafé 44, Stockholm) och Ostpunk – Too Much Future (Tja: Östtyskland).

Sedan in med en högre växel igen, det är ju finalhelg gudbevars.
Innerlighetsjazz med Josef och Erika kan man lyssna till på Victoria fre 22 feb, eller så kittlar man öronen med lite strävare Tsukimono (experimentellt) och Cut City (reverbrock) på klubben The Space Between på Rundgång. REKLAM: Har du fått nog av Music Doc-arr skakar du naturligtvis de electrolurviga på QUEER BASE istället på fredagen.
Och så avslutningsfest lör 23 feb på Jeriko, med Andreas Bertilssons electronica samt go musik av dj Adam Lundberg (minimal techno), Cinemix/dj Oof (breakbeat) och Full Pull crew.
Sön 24 feb, puh, kan varvas ner med indiefrukost till Patrik Malmborgs stenkakor på Victoria och indiekväll med The Lampshade, same place.

Ja och så var det det där med musikfilmerna. Det får jag ta mer om när jag har sovit på saken. Bara en sak till: Det här kan vara bra att ha om du går ut hårt under veckan.

Tjugo fina år med Mejeriet

The Ramones, Iggy Pop, Blur, Massive Attack, The Knife och Le Tigre har spelat där. Så också Vic Chessnut, George Clinton och Dizzy Gillespie.
Helgens största begivenhet i södra Skåne måste oslagbart vara att Mejeriet i Lund firar tjugo fantastiska år.

Anrika Rydes bar återuppstår fre 28 sep, med bland annat Timbuktu, Nina Persson från Cardigans, Jakob Hellman, Irya Gmeyner, Lars Winnerbäck och många andra som trampat den fina scenen under åren – dock inte Thåström som har ställt in. Grattis till dem som har fixat biljetter, för det är utsålt.
Jazzen har också haft en stor betydelse på Mejeriet och är det din melodi ska du absolut inte missa den längsta jazzbrunchen någonsin, lör 29 sep. Samma kväll blir det frossa i experimentellt elektroniskt på Klubb 20.

Jag är Malmöbo av födsel och vana, men har en rätt stark relation till Mejeriet ändå. Det är framförallt en suverän lokal rent ljudmässigt och med läktaren är det möjligt att se vad som händer på scenen också (jag är trots allt bara enochsextiotvå).
Exempelvis har jag upplevt Ale Möller göra skön musik av en strumptvätt i en skål vatten, hört Eva Dahlgren visksjunga Kom och håll om mig till gult och grönt discoljus samt fått en av mitt livs finaste presenter när polaren bjöd mig att fira 30-årsdagen med Lisa Germano på caféscenen.
Dessutom har jag spenderat ganska många timmar i en av replokalerna på loftet, med garagebandet Daisys Desire, vars musikaliska peak kom med spelningen på fritidsgården i Staffanstorp 1991, då publiken klappade artigt och någon mumlade: Vad flummiga de är.

Musikfilm och fest i åtta dagar

Malmö börjar minsann bli bortskämt med musikdokumentärer, med start sön 4 feb rullar en veckas filmfest igång, Music Doc Festival 2007, med visningar på Panora, Victoriateatern, och det blir även en skvätt på Kino i Lund.

Riktigt intressant är greppet om musik i den islamska sfären och skapandet i opposition mot makthavarna och det politiska systemet. I The Rockstar & The Mullahs (Ruhi Mahid/Angus McQueen, UK) utmanar rockstjärnan Salman Ahmad förbudet mot profan musik i nordvästra Pakistan när han söker upp unga koranstuderande och förespråkar en rymlig, tolerant islam. I BBC-dokumentären Breaking The Silence (Simon Broughton, UK) vittnar afghanska musiker om konsekvenserna av att bryta mot talibanernas totala musikförbud och hur det kändes att åter kunna spela efter regimens fall 2002. En lite annan vinkel blir det i Sufi Soul (Simon Broughton, UK) där filmaren undersöker musiken inom sufismen, en andlig inriktning inom islam.
Mer om musikens politiska sprängkraft blir det i svenska Hitmusik (RåFILM), där bland annat Laleh och MJM Propaganda kommer till tals samt i Du vill så du kan, en pågående produktion om bandet Svenska Akademien.

Spännande inblickar är att vänta i filmerna om DIY-punkarna Selfish Cunt i As Angry As Me (Tom Shehan, UK) och om den baskiske Fermin Muguruza i egenproducerade Bass-Que Culture, mannen som använder musiken som råpolitisk plattform och vurmar för crossovers mellan punk, hardcore, rap och reggae. Knäppaste geniet efter Pink Floyds Syd Barrett kan mycket väl vara Frank Wild Man Fischer, gatumusikanten som under en period hamnade i Frank Zappas stall, nu portätterad i Derailroaded (Josh Rubin, USA).
Kultbandet Pixies historia berättas i loudQUIETloud (Steven Cantor/Mathhew Gulkin, USA), alternativ-countrysångaren Jim White i Searching For The Wrongeyed Jesus (Andrew Douglas, UK) och i Los Borbones (Pilar Velásquez, Spanien) får vi följa de experimentella rockarna med samma namn.
Japansk new wave blir det en hel del av, i Hard Copy (Takemi Shima, Japan), om Plastics, aktiva 1976–82, och i Now Is The Live (Katsumi Noguchi, Japan), om de högst aktuella Polysics, dominerande på Tokyos scen för nyavågen-nyavågen. Dessutom visas Made In Japan, ett paket med kortfilm och musikvideos.

Bland genrefilmerna är Made In Sheffield: The birth of Electronic Pop (Josh Rubin, USA) ett måste för de inbitna såväl som oss som darrade vid hotet om gitarrockens död i början av 80-talet, technogenerationen får en historielektion i High Tech Soul (Gary Bredow, USA) och så blir det en djupdykning i What is indie? (Dave Cool, Kanada), något som vi alla frågar oss och som tas upp till diskussion efteråt på Victoria.
American Hardcore (Paul Rachman, USA) är en film för grabbarna grus, med fokus på 80-talets unga arga misfit-kultur, och i Glastonbury (Julien Temple, UK) får du veta allt om det som anses vara världens främsta musikfestival.
Missa heller inte filmen om hiphopfestivalen Rock The Bells (Casey Suchan/Denis Henry Hennelly, USA) och Dave Chappelle´s Bloc Party (Michel Gondry, USA) om en gatufest i Brooklyn. Vill du ha bakgrundsstoryn ska du definitivt se From Mambo To Hiphop (Henry Chalfant, USA).

Doc Lounge (på Inkonst måndag) har på sin lott att visa Neil Young: Heart of Gold (Jonathan Demme, USA) och följer upp fint med en spelning av Cardigansavlöparen Up the Mountain med rutinerade Lotta Wenglén och Sweet Mary, alla musiker med starka rötter i amerikansk country- och folktradition, som den här kvällen tolkar Young.
Bland legenderna som visas på duken under veckan finns också Ali Farka Touré i Le miel n´est jamais bon dans une seule bouche (Marc Huraux, Frankrike), Leonard Cohen i I´m Your Man (Lian Lunson, USA), Billie Holiday i Strange Fruit (Joel Katz, USA). Den hugade kan också få veta mer om konceptrockarna The Monks i The Translated Feedback (Dietmar Post/Lucia Palacios, Tyskland/USA) och kanske vad som egentligen låg bakom ryktet om den trallvänligaste Beatlesmedlemmens död 1966, Who buried Paul McCartney? (Wouter van Opdorp, Holland). Och så talar George Michael ut om sitt liv i A Different Story (Southan Morris, UK).

Fest i anslutning till festivalen blir det förstås också, fredag 9 feb bjuder Panora (S:t Gertrudsg 4) på Popscene med bandet 27#11 och i samma lokal är det lör 10 feb avslutningsfest med Afroscene.

Plats och speltider hittar du på Music Doc Festivals hemsida.